>
Jag läser mycket gamla receptböcker. Jag ärver dem och fascineras av listor och scheman för hemmafrun och hemmafrun med hemhjälp från förra sekelskiftet och fram till 1940-talet.
Recepten är ofta avancerade, bland annat finns det i min ena receptbok ett recept och en bildserie på hur man gör spunnet socker. Hemma. Med två träslevar och en pinne att snurra sockertrådarna på. Vem skulle komma på tanken idag?
Men då fanns något många saknar idag. Tid.
I vårt stressade och pressade samhälle är tid den största lyxen, och det mest åtråvärda, upplever jag. I tidsbristens anda frodas bonderomantiken och vi får för oss att det var ett enkelt liv då. Vi ser röda stugor med vita knutar, Rödkullor och pickande hönor på gårdsplanen. Vi känner doften av nyslaget hö och vill åka hölass med fikakorg.
Vad vi inte ser, eller inte vill se, är fattigdom, barkbröd, utedass, blöta ullstrumpor, mjölkning klockan halv fem på morgonen, sinande mjölkkor, värkande ryggar och att i den lilla, söta, röda stugan trängdes 14 personer inklusive pigor och drängar. Det får inte plats i vår bonderomantik.
När jag läser brödrecept i de här böckerna jag har, så ser jag ingen surdeg. Det finns små korta texter där det står att man kan sätta en deg på väldigt lite jäst, något som de där kallar surdeg.
Jag är böjd att tro att man under 20-30-talet faktiskt tyckte det var skönt att det fanns ”köpejäst”, att man kunde baka bröd snabbt och enkelt. Att vara hemmafru då kunde vara slitigt och varje liten sak som kunde förenkla tillvaron var något bra.
Då var surdegen förlegad, gammaldags och dessutom tog en massa tid att både göra och baka med. Tid var inte en lyxvara då, effektivitet var det.
Idag rörs det i surdegar runt om i Sverige. Med stolthet och lycka.
Man berättar gärna och mycket om att man bakar med dem, att man bakar bröd som tar en halv dag att göra.
Surdegssnobben är född.
Därför att tid är något vi inte har. Tid, och att ta sig tid, är något att skryta med, att visa upp.
Jag ser det passa in i samma fack som size-zero, man skapar trend av något som är svårt att uppnå. Där det finns mat som räcker och blir över, där är det trendigt att vara mager. Där ingen har tid, och alla stressar, där är det trendigt att ta sig tid att laga eller baka något som kräver det man har allra minst av.
Det här är naturligtvis inte hela sanningen, därför att hälsoeffekterna av t.ex. just surdeg är stora, och vissa människor finner smaken god och brödet saftigt.
Men jag tror att vårt behov av att uppnå och uppvisa det svåra, det näst intill ouppnåeliga, gör att våra trender följer det mönstret gång på gång.
När både den personliga utmaningen och statushöjningen i samhället samarbetar, då är en trend född.
www.ridderheimsrapporten.se
